En god morgon: gamla ambitioner blir som nya

Idag hade jag tänkt att lämna barnen med cykel på dagis/skola.
Men plötsligt är klockan dags att åka: största barnet sitter fortfarande i pyjamas och har nyss hällt upp en stor tallrik med fil och flingor, minstingen skriker för hon får inte ta med sig nallen till dagis och jag springer fram och tillbaka och försöker samla ihop min kalender och min lunch och frukten och lappen med telefonnumren som jag ska ringa under dagen och barnens regnkläder och extrakläder som var slut i lådan och undrar varför gjorde inte gjorde detta i går kväll.
Jag beslutar mig för att ta bilen i dag.
Varför är det likadant varje dag?
Det märkliga är att på något mirakulöst sätt lyckas vi alltid komma fram i tid tills skolan börjar. Det är som om det där beslutet att ta bilen är en trollformel som trollar allting tillrätta: plötsligt ligger kalendern, lunchen, telefonlappen, regnkläder och extrakläder i ryggsäcken. Min son står mirakulöst bredvid mig med frukosten i magen och kläderna på och minstingen tar kreativt på sig overallen, stövlarna och vantarna själv.

Hur ska vi någonsin klara oss utan vår bil om vi hela tiden misslyckas med att inte använda den vi har?