Om att våga

Jag står högst upp på 5:ans trampolin.
Ljuden är annorlunda här uppe. Mera dämpade, som ett eko.
Det som händer där nere spelar inte så stor roll längre.
Långt där nere glittrar vattenytan som en kall, hård spegel.
Trampolinen sticker i fötterna. Den är taggig så att man inte ska halka. Men den svingar betänkligt, som om den vill påminna om att jag inte ska stå här för länge. Jag står ju trots allt här för att komma ned igen.
- Hoppa då, så att vi också får komma fram, säger tio kopior av mig själv som väntar vid de trygga stålräckena vid den gröna trampolinens fäste.
Men jag är inte säker på att jag vill dit ned längre. När allt kommer omkring är det ganska trivsamt här uppe.